Berättelsen om människan bakom staffliet
Tidigare fanns här en text om mig, en beskrivning av konstnären Ariana Ramhage. Den hade legat på sidan i flera år. Själv hade jag inte läst artikeln sedan den var nyskriven – jag vet ju vem jag är, tror jag.
I texten fanns information om hur eftertraktade tavlorna var och vilka strömmar av besökare som kom till utställningarna. Istället för att bli glad när jag till sist läste den, kände jag mig besvärad av alla superlativer. Jag strök en mening, sedan en till, och till slut ströök jag allt.
Istället får ni nu en berättelse om människan bakom staffliet.
Arkitekten och hårdfaktan
Som arkitekt borde jag kanske redovisa mitt liv med tekniska detaljer och parametrar, men det tänker jag inte göra. Alla som är intresserade av hårdfakta hänvisas till mitt CV.
Här måste jag dock utfärda en varning: tråkigare läsning finns knappt. Mitt CV kan med fördel användas vid insomningsproblem – läs högt två gånger så sover du gott.
Konstnären i hammocken
Som konstnär tänker jag inte berätta om mitt liv på vanligt sätt; ni får historien baklänges.
I skrivande stund glider jag fram och tillbaka genom luften i hammocken. Gungan står i det luftiga lusthuset i min trädgård, bara tre meter från huset. Det är den närmast belägna sommarstuga man kan tänka sig.
En myra går på mitt bara ben. Jag gillar djur, och de djur jag inte gillar har också rätt att leva. Solen skiner på myran och på mina ben, och jag känner att jag borde… En lista på hundra saker framträder för mitt inre, så jag bestämmer mig för att gunga vidare tills jag hinner ikapp framtiden.
Från smörgåsar till succé
Sedan 1996 jobbar jag som konstnär på heltid. Det är en lång tid, vilket syns bäst på frisyrerna och glasögonen på fotona från den tiden. Man kan lätt skratta om man tittar på gamla tidningsartiklar. Själv vill jag gråta, så hemska är de. Jag funderade på att censurera dem, men jag vill vara ärlig, så jag lät bilderna ligga kvar.
Till min första vernissage det året gjorde jag tjugo smörgåsar till mina närmaste vänner. Det kom fler än femhundra personer, och alla tavlor blev sålda. Tidningen och radion kom, och ännu fler människor strömmade till.
Åren därefter blev det många utställningar med ännu fler besökare. Men den fantastiska känslan som uppstod under den där första utställningen går inte att uppleva igen. Finns det något recept mot att ha förväntningar? Mot att jämföra? Jag har en känsla av att frågan vidrör kärnan av vishet, men jag har inte nått dit än.
De gömda bilderna och trotset
Under alla år innan fulltidssatsningen hade jag också målat, men jag gömde bilderna. Då hade jag ett ”riktigt” arbete: jag ritade villor.
”Trots är typiskt för konstnärligt lagda personer”, läste jag i en avhandling, och det kan mycket väl stämma. När jag studerade på Chalmers sa mina lärare att man som arkitekt i Sverige inte kan räkna med att få rita villor – inte ens en på tusen arkitekter får chansen.
Min lust att ta itu med detta blev inte mindre av det beskedet, tvärtom blev den större. Jag fick till sist rita många hus. Sista villan blev ett nybygge av en herrgård i 1700-talsstil på drygt femhundra kvadratmeter.
Chalmers, Volvo och vovve
1986, med tårar i ögonen och diplom i handen, lämnade jag Chalmers och började min bana som arkitekt in spe. Jag gifte mig, fick barn, och skaffade villa, Volvo och vovve, som vilken Svensson som helst. Men åren innan jag träffade min man var kanske de tuffaste i mitt liv.
Hungern och den stängda telefonen
Under de första två åren av min studietid hade jag inte studiemedel och fick bara något ströjobb ibland. Pengarna räckte med nöd och näppe till hyran, så jag blev tunnare för varje dag. Studiekamraterna sa att jag snart skulle bli genomskinlig. Detta var menat som en komplimang, men ingen visste att jag jämt var hungrig.
Den tiden kändes ganska svart. Jag kände mig låst, som om det inte fanns några utvägar. Jag kunde inte ens ringa hem. Under nästan ett helt år var telefonlinjerna från Polen stängda. Det är svårt att tro nu, att regimen i ett europeiskt land på 80-talet kunde göra så mot sina medborgare.
Hjälppaket med vinyl och balklänningar
Jag fick paket från min mor, skickat med en snäll Asea-anställd i Polen. Han försäkrade sig flera gånger innan han tog emot paketet att det inte innehöll någon politisk information och, för att vara på den säkra sidan, inget brev alls. Vanliga paket kunde vid den tiden bara skickas till Polen, inte från.Paketets innehåll visade min mors uppfattning om mitt liv i Sverige. Fyra långklänningar utan rygg, avsedda för bal, fanns i paketet. Jag ägde ett par väl utslitna långbyxor vid den tiden. Resten av utrymmet fylldes med en samling vinylskivor med mina klassiska favoriter. Tyvärr ägde jag ingen grammofon, och innan jag tjänat tillräckligt med pengar för att köpa en hade grammofonerna hunnit försvinna. En oväntad räddning
Jag ville ge upp. Men några av mina lärare på Chalmers visade sig vara fantastiska människor. När det gick upp för dem under vilka omständigheter jag bedrev mina studier, gick de till banken och ordnade ett lån mot borgen åt mig, utan att jag hade bett om det.
Jag utnyttjade dock aldrig lånet, men gesten skänkte mig en trygghetskänsla som var ovärderlig och förstärkte min tro på människornas godhet. Efter de första tuffa två åren fick jag till sist studiemedel. Jag har aldrig känt mig så rik – inte ens lottovinnare kan känna sig så förmögna. Den känslan varade länge.
Flyktingförläggningen i Flen
Innan jag kom till Göteborg fick jag bo på en flyktingförläggning i Flen. Flyktinglägerchefen kunde inga främmande språk; han brukade ha ett koppel av tolkar omkring sig. Det ingav honom en känsla av vikt, men sparade inga pengar åt skattebetalarna.
Han kunde i alla fall använda duschen och toaletten, vilket han också instruerade alla nyanlända i hur man gjorde. Först satte han sig på toaletten samtidigt som han klappade i händerna, för att sedan hoppa upp med båda fötterna på ringen och göra en sur min för att visa att så här skulle man inte bete sig.
Detta framkallade mina sämre karaktärsdrag: jag låtsades inte förstå, så lägerkommendanten fick visa proceduren flera gånger om. Jag fick även lära mig att duscha före badet i stadens bassäng. Så ni kan känna er trygga, jag är välanpassad i det svenska samhället.
Biblioteket som livlina
Undervisningen i svenska var en prövning. Det fanns ingen nivåuppdelning, så analfabeter blandades med akademiker under de 400 obligatoriska timmarna. Vi tragglade oss fram och tillbaka i kapitel ett. För mig, som kom från en ganska krävande arkitektutbildning i Polen, kändes det som om min hjärna höll på att torka ut.
Biblioteket blev min räddning. Som första bok valde jag Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Temat kändes aktuellt för min situation, men jag tänkte inte på att mallen för min svenska därmed blev ett språk som var ålderdomligt. Fossila småländska uttryck blandades med min norrländska accent, som även hade andra dialekter i sig.
Det var en lättnad att få lämna Flen. Att få läsa svenska vid universitetet i Göteborg kändes som en befrielse: intelligent, inspirerande, effektivt och trevligt.
De hårda inträdesproven i Warszawa
Två år innan jag kom till Göteborg och Chalmers hade jag börjat min bana som arkitekt in spe vid Tekniska Universitetet i Warszawa. Att komma in på den linjen var en bedrift. Det var hårda tentor och sju sökande till varje plats. Matte och teckning var de viktigaste inträdesexamina.
Inträdesproven varade i tre dagar med olika, i förväg okända, ämnen. Jag minns den kalla rädslan på morgonen den första examensdagen. Alla vi förhoppningsfulla ungdomar forslades in i en jättelik aula med högt i tak; bara rummet framkallade respekt. För att inte tala om de allvarliga herrar som med viktig min delade ut uppgifterna. Denna stund återkommer fortfarande i drömmar, oftast i samband med influensafeber.
Värst var att gå och kontrollera listorna med dem som klarat sig till nästa prov. Kuggade fick inte tenta vidare – Markurells i Wadköping hängde i luften. Listorna spikades upp tidigt morgonen efter, så man visste om man fick fortsätta.
Jag måste erkänna att jag inte pallade trycket. Första dagen kunde jag inte hitta mitt namn. Det fanns där, men i panik såg jag det inte, så jag höll på att missa tentan dag två. Jag var redan på väg hem med tårar i ögonen när en annan aspirant gratulerade mig till framgången på första delprovet. Jag vände snabbt tillbaka och hann precis ta plats i aulan innan provet skulle börja.
En helt ny värld
Glädjen blev desto större när jag slutligen fick höra Gaudeamus Igitur spelas för alla ”nollor” den första studiedagen. Men detta hände tre månader efter tentorna, och då hade jag hunnit bli en annan människa. Dessa tre månader tillbringade jag nämligen i USA, där jag fick se en helt annan värld. Men det är en annan historia.
Studierna var hårda, men allvar blandades med festligheter som ofta avslutades tidigt nästa morgon. Jag fick uppleva tentaskräckens aula under festligare förhållanden. Det var en gammal tradition att gå till mattetentan direkt från balen, och det funkade för mig; jag hade aldrig fått så många maxpoäng tidigare.
Motstånd och krigstillstånd
Jag engagerade mig ganska direkt i oppositionell verksamhet; det var en familjetradition i åtminstone tre generationer. Att kämpa mot kommunistdiktaturen kändes som en självklarhet.
Det som skulle visa sig vara farligast var att skriva på ett registreringsbrev för den oberoende studentorganisationen NZS, med nära band till Solidaritet. Dagen innan krigstillståndet infördes i Polen fick jag en varning: det var bäst att inte komma tillbaka från Sverige, då jag riskerade att bli internerad.
Hur röda stugor bestämde mitt öde
Bland alla rafflande och intressanta ämnen vi studerade fanns det ett riktigt, riktigt tråkigt: Landsbygdens speciella behov i bebyggelsen. Ämnet kändes så ledsamt att jag berättade för professorn att jag hade ett specialintresse och ville välja ämnet själv. Problemet var att jag inte hade tänkt ut något ämne när frågan kom: – Vad vill du skriva om?
Jag kikade in bland tankarna och fann att det var helt tomt där. Egentligen gillade jag landsbygden bäst utan bebyggelse, typ bergen och fjällen. Men chansen att slippa tråkarbetet ville jag för allt i världen inte missa. En bild från någons album dök upp för mitt inre. Semesterbilden visade röda svenska stugor. – Jag undrar varför husen på den svenska landsbygden är röda? sa jag till professorn. Jag skulle vilja undersöka det närmare.
På så sätt bestämde jag mitt öde. Nu, drygt trettio år senare, sitter jag fortfarande och målar de röda husen.
Färjan som förändrade allt
Så 1981 packade jag en liten ryggsäck med kläder för två veckor och tog färjan till Sverige. Den första veckan i december skulle jag tillbaka, men till min förvåning fanns det inga platser kvar på färjan från Nynäshamn, som på den tiden bara gick en gång i veckan.
Istället gick jag på luciadans i Pajala, där jag befann mig för tillfället. Festandet i den norrländska småstaden upplevde jag som exotiskt. Inte så många pratade engelska och dansstilen var något aggressiv. Först nästa morgon, den 13 december, fick jag höra att krigstillstånd införts i Polen, och lite senare att mitt liv skulle komma att ta en ny väg. Alla färjor till Polen ställdes in.
Beslutet att stanna i Sverige var inte svårt att fatta. Trots att jag för övrigt är en naiv optimist, trodde jag inte att kommunisterna skulle lämna ifrån sig makten under min livstid. Jag tänkte på morfars tid i fängelse när han kom hem från andra världskriget och hemlandsarmén. Kommunisterna klassade alla i denna motståndsrörelse som systemets fiender, så morfar fick sitta i samma cell som tyskarna hade burat in honom i fem år tidigare.
Två veckor senare, på min födelsedag, vaknade jag som ensam politisk flykting i ett kallt och mörkt Haparanda.
Gästfrihet i Haparanda
Trots allt var det ingen tråkig tillvaro i Haparanda. Jag blev bjuden på trevliga middagar, och en skriftlig kölista upprättades. Elva julkorgar levererades till mitt hotellrum. Förfrågningar om att föreläsa i skolor om det politiska läget strömmade in. Delegationer från olika samhällsinstitutioner kom. De som gjorde starkast intryck på mig var två fångar, dömda för dråp. De kom med pengar insamlade i fängelset till de internerade i Polen. Gästfriheten hade inga gränser. Högsta betyg till norrlänningarna.
Jag började läsa svenska och upptäckte att orden liknade antingen engelska eller tyska. Efter en vecka kunde jag kommunicera på mitt nya språk, och efter två fick jag mitt första jobb: att tolka för andra. Där jag inte kunde orden, gissade jag. Ingen kunde kontrollera om det jag sa stämde – jag var den bästa och enda tolken inom trettio mils radie.
Livet var kul men kallt. Just det året fick Haparanda den kallaste vintern på hundra år. Vatten exploderade i trädstammarna; det lät som pistolskott. Allt detta kompenserades av norrskenet, som också var ovanligt starkt det året.
En personlig vinter
Efter bara några veckor fick jag uppehållstillstånd och, sprudlande av optimism, började jag min resa mot sydligare nejder och flyktinglägret i Flen. Det var mars, och jag trodde att den mörka vintern var avklarad. När jag ser det i ett vidare perspektiv vet jag att den dagen började min egen personliga vinter, och den varade i drygt två år. Norrland var kallt men varmhjärtat.
Ett ovanligt och smått farligt möte i naturreservatet. Istället för att äta hö försökte hjorten ge sig på mitt blonda och något okammade hår.
Vildmarker och seglaräventyr
Polen var för mig ett helt annat land än den bild man visar upp i svensk TV. Det var ett land fyllt med oändliga vildmarker och djupa urskogar. Det var tusen sjöars land.
Varje år började äventyret med att vi seglade den långa vägen ner till sjödistriktet. Det hände alltid något elände på vägen, vilket gav mig tid att teckna och måla. I skolan, när jag till sist parkerades där, tecknade jag så fort jag tyckte lektionerna blev för tråkiga.
Och nu målar jag fortfarande. När vädret blir trist målar jag soliga tavlor. Det håller mig på gott humör.
Konstigt, det har gått över nu. Motivation liksom borta.
Och tack om du orkade läsa ända hit. Ciao!
CV | Ariana Ramhage
Arkitekt Master of Arts & Konstnär
Ariana Ramhage har varit verksam som konstnär på heltid sedan 1996. Hennes konstnärskap fokuserar främst på havsnära motiv, urbana miljöer och kulturlandskap i akvarell och olja.
Utbildning
| År | Examen / Utbildning | Institution |
| 1986 | Arkitektexamen (Master of Arts) | Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg |
| – | Arkitektur | Warszawas Tekniska Universitet |
| 4 år | Konststudier | National Study of Fine Arts (Nowolipki), Warszawa |
Separatutställningar (i urval)
| År | Utställning / Plats |
| 2025 | Kungshamns Kulturhus |
| 2024 | Grundsunds Kulturhus |
| 2015 | Grundsunds Kulturhus |
| 2014 | Swedish American Museum, Chicago, USA |
| 2013 | Lysekils Konsthall |
| 2012 | Lerums Konstförening (Art Empire – EU-projekt) |
| 2010 | Galleri Pingvin, Oslo |
| 2010 | Göteborgs Stadshus & Galleri 33, Vårgårda |
| 2009 | Marstrands Rådhus & Galleri Oliven, Göteborg |
| 2004 | Nationalmuseum i Warszawa |
| 2003 | Kungsträdgården, Stockholm (i samarbete med Volvo) |
| 1999 | Chapel Gallery, London |
| 1996 | Lerums Konstförening (Debututställning) |
Group exhibitions:
| 2006 | Gothenburg City Library, valued by jury |
| 2005 | Stockholm Salon |
| 2003 | Stockholm Salon |
Purchase by state:
Västra Götaland Region, County Labour Board, State Insurance Company, State Energy Company Vattenfall, Chalmers University of Gothenburg, Borås Hospital, Lundby Hospital, Office of Forensic Medicine, Vasakronan Govement real-estate companies, Nordea State Bank, Gothenburg, Solna, Ale, Mölndal, Bollebygds, Vara, Öckerö, Kungälv, Lilla Edet, Lysekil, and Lerum Municipality.
Purchase by companies (selection):
Stena Line Shipping Company, Volvo Cars Headquarters, Astra Hässle, Astra Zeneca, ABB, SCA Molnlycke, NCC, Volvo Trucks, Ericsson, Swedbank, GlaxoSmitKline, Ernst & Young, Ackordscentralen AB, Infra Tech AB, TTS Ships Equipment, PEAB Sweden AB, Swedish Match, Bohusbanken, FONUS, PDI AB, Mac Gregor, Bengt Dahlgren AB, , Nobel Biocare, Swedish Farmers Association , Shell Refineries, Swedberg Attorneys, Danzas ASG, Atlantica insurance, Aranäs, Cervera, Malö Yachts, MSC Sweden, Continental, Nyman Shultz , Foundation Gothenburg Property Owners , SKF AB Head office, Ascom Tateco, Nobel Pharma, Forbo Forshaga, Elof Hansson, FOR Peterson, Lansforsakringar, TietoEnator, Hager Electro, Handelsbanken, BDO Revision, Best Coast (umbrella organization for municipalities in the Skagerrak and the west coast), Trollhättan Energi AB, Kungsbacka Medical Center, Triumph Glass (Diplom-ice), ASG, Nordic Insurance, Business Fair in Luxemburg with several large Swedish companies, Paper Group, Frontec, Atlet, Maersk, Scan Speed, Akzo Nobel, City Airlines, ICA and others.
Purchase by private art collectors:
Thousands of homes around the globe from Tokyo to the east to San Francisco in the west.