196907 besökare sedan september 2010  

Öppen ateljé (10 juli - 4 september)
Startsida
Om Ariana
CV
Utställningar
Akvareller
Grafik
Konstglas
Press
Kontakta oss
Nyhetsbrev











Om Ariana Ramhage

På denna plats fanns en text om mig, en beskrivning av konstnären Ariana Ramhage. Den har legat på sidan här i flera år. Själv har jag inte läst artikeln sedan den var nyskriven, jag vet ju vem jag är, tror jag. I texten fanns info om hur eftertraktade tavlorna var, och hur stora strömmar av besökare som kom till utställningarna. Istället för att bli glad, när jag till sist läste, kände jag mig besvärad av alla superlativer. Jag strök en mening, sedan en till, sedan strök jag allt. Istället får ni en berättelse om människan bakom staffliet.

Som arkitekt borde jag redovisa mitt liv med alla tekniska detaljer och parametrar, men det tänker jag inte göra. Alla med intresse för hårdfakta hänvisas till Cv:n. Här måste jag utfärda en varning; tråkigare läsning finns inte. CV:n. kan med fördel användas vid insomningsproblem: Läs högt två gånger.

Som konstnär tänker jag inte berätta om mitt liv på vanligt sätt, ni får historien baklänges. I skrivande stund glider jag fram och tillbaka genom luften i hammocken. Gungan står i det luftiga lusthuset. Lusthuset står i min trädgård, tre meter från huset och är den närmast belägna sommarstugan som man kan tänka sig. En myra går på mitt bara ben, jag gillar djur och de djuren som jag inte gillar har också rätt att leva. Solen skiner på myran och på mina ben och jag känner att jag borde…en lista på hundra saker framträder framför mina ögon så jag bestämmer mig för att gunga vidare tills jag hinner ikapp framtiden.

Sedan 1996 jobbar jag som konstnär på heltid. Det är lång tid, det ser man bäst på frisyrer och glasögon på fotona från den tiden. Man kan lätt skratta om man tittar på gamla tidningsartiklar. Själv vill jag gråta, så hemska är de. Funderade på att censurera, men vill vara ärlig, så jag lät bilderna ligga kvar.
Till min första vernissage det året gjorde jag tjugo smörgåsar till närmaste vännerna. Det kom fler än femhundra personer och, alla tavlor blev sålda. Tidningen och radion kom och än fler människor. Åren därefter blev det många utställningar med ännu flera besökare, men den fantastiska känslan, som uppstod under första utställningen, går inte att uppleva igen. Finns det något recept mot att inte ha förväntningar? Inte jämföra? Har en känsla att frågan vidrör kärnan till vishet, men att jag har inte nått dit än.

Under alla år innan, hade jag också målat, men gömt bilderna. Jag hade då ett "riktigt" arbete: Jag ritade villor. Trots är typiskt för konstnärligt lagda personer, läste jag i en avhandling och det kan mycket väl stämma. Då jag studerade på Chalmers sade mina lärare att som arkitekt i Sverige kan man inte räkna med att få rita villor, inte ens en på tusen arkitekter får chansen. Min lust f att ta itu med detta blev inte mindre, tvärtom den blev större, och jag fick till sist rita många hus. Sista villan blev ett nybygge av en herrgård i 1700-tals stil på dryga fem hundra kvadratmeter.

1986 med tårar i ögonen och diplom i handen lämnade jag Chalmers och började min bana som arkitekt. Gifte mig, fick barn, villa, Volvo och vovve, som vilken Svensson som helst. Åren innan jag träffade min man var kanske de tuffaste i mitt liv. Under de första två åren av min studietid hade jag inte studiemedel och fick bara något ströjobb ibland. Pengarna räckte med nöd och näppe till hyran, så jag blev tunnare för varje dag. Studiekamraterna sa, att jag snart skulle bli genomskinlig. Detta var menat som en komplimang. Ingen visste att jag jämt var hungrig.
Den tiden kändes ganska svart. Jag kände mig låst som om det inte fanns några utvägar. Jag kunde inte ens ringa hem. Under nästan ett helt år var telefonlinjerna från Polen stängda. Det är svårt att tro det nu, att på 80-talet kunde regimen i ett europeiskt land göra så mot sina medborgare.
Fick paket från min mor, skickat med en snäll Asea-anställd i Polen, som försäkrade sig flera gånger, innan han tog emot paketet, att det inte innehöll någon politisk information och, för att vara på den säkra sidan, inget brev alls. Vanliga paket kunde bara skickas till Polen och inte från.
Paketets innehåll visade min mors uppfattning om mitt liv i Sverige. Fyra långklänningar, utan rygg för bal, fanns i paketet. Jag ägde ett par väl utslitna långbyxor vid den tiden. Resten av utrymmet i paketet fylldes med en samling vinylskivor med mina favoritklassiker Tyvärr ägde jag inte någon grammofon, och innan jag tjänat tillräckligt med pengar, försvann grammofonerna.
Jag ville ge upp. Några av mina lärare på Chalmers visade sig vara fantastiska människor. När det gick upp för dem, under vilka omständigheter jag fick bedriva mina studier, gick de till banken, där de ordnade ett lån mot borgen för mig utan att jag hade bett om detta. Jag utnyttjade dock aldrig lånet, men det skänkte mig en trygghetskänsla som var ovärderlig, samt förstärkte min tro på människornas godhet.
Efter de första tuffa två åren, fick jag studiemedel till sist. Jag har aldrig känt mig så rik, inte ens lottovinnare kan känna sig så förmögna. Den känslan varade länge.

Innan jag kom till Göteborg fick jag bo på en flyktingförläggning i Flen. Flyktinglägerchefen kunde inte några främmande språk; han brukade ha ett koppel av tolkar omkring sig. Det ingav honom känsla av vikt , men sparade inte skattebetalarnas pengar.
Han kunde i alla fall använda duschen och toan vilket han också instruerade alla nyanlända hur man gjorde.

Först satte han sig på toa samtidigt som han klappade i händerna, för att sedan hoppa upp med båda fötter på ringen och göra en sur min för att visa, att så här skulle man inte bete sig. Detta framkallade mina sämre karaktärsdrag: Jag låtsades inte förstå, så lägerkommendanten fick visa flera gånger om. Jag fick även lära mig använda duschen före badet i stadens bassäng. Så ni kan känna er trygga, jag är välanpassad i det svenska samhället.
Jag fick dock mitt straff för att vilja lära mig "ordentligt" och straffet kom genast. Det visade sig, att det var ingen nivåuppdelning: analfabeter blandades med akademiker under de 400 obligatoriska undervisningstimmarna i svenska. Vi tragglade oss fram och tillbaka i kapitel ett. För mig som kom från en ganska krävande arkitektutbildning i Polen, kändes det som om min hjärna höll på att torka ut.
Biblioteket blev min räddning och som första bok valde jag Wilhelm Mobergs Utvandrarna. Temat kändes aktuellt för min situation. Det jag inte tänkte på var att mallen för min svenska blev ett språk som var ålderdomligt. Fossila småländska utryck blandades med min norrländska accent och den hade även andra dialekter i sig. Det var en lättnad att få lämna Flen.
Att få läsa svenska vid universitetet i Göteborg kändes som en befrielse. Intelligent, inspirerande, effektivt och trevligt.

Två år innan jag kom till Göteborg och Chalmers, hade jag börjat min bana som arkitekt in spe vid tekniska universitetet i Warszawa. Att komma in på den linjen var en bedrift. Det var hårda tentor och sju sökande till varje plats.
Matte och teckning var de viktigaste inträdesexamina. Inträdesproven varade i tre dagar med olika i förväg okända ämnen.
Jag mins den kalla rädslan på morgonen första examensdagen. Alla vi förhoppningsfulla ungdomar forslades in i en jätteaula med högt i tak, bara rummet framkallade respekt. För att inte nämna de allvarliga herrar, som med viktig min delade ut uppgifterna att lösa. Denna stunden återkommer fortfarande i drömmen, oftast i samband med influensafebern. Och då är det värt att nämna, att i min barndoms Polen fick man betyg från första klass i grundskolan, så vi var vältränade i stress.
Värst var att gå och kolla listorna med dem som klarat sig till nästa prov. Kuggade fick inte tenta vidare, Markurells i Wadköping hängde i luften. Listorna spikades upp tidigt på morgonen nästa dag, så man visste om man fick fortsätta till nästa prov. Jag måste säga att jag pallade inte trycket.
Första dagen kunde jag inte hitta mitt namn. Det fanns där men i panik såg jag inte det, så jag höll på att, missa tentan dag två. Var redan på väg hem med tårar i ögonen, när en annan aspirant gratulerade mig till framgången på första delprovet. Så jag vände snabbt tillbaka och hann precis ta plats i aulan innan proven skulle börja. Denna gång kändes det bättre, en fjärdedel var avklarad ialla fall.
Nästa morgon bad jag min mor kolla listan. Detta ansågs omoget och barnsligt, men det kändes lättare, att invänta bakom pelaren och slippa visa eventuella tårar inför stor publik. Att man klarade alla tentor var ingen garanti för att få den eftertraktade platsen. Man räknade samman poängen och man fick extra poäng om man kom från ett arbetarhem eller en bondefamilj. De gjorde inte jag, så jag fick vänta två oroliga veckor i ovisshet.

Glädjen blev desto större när jag fick höra Gaudeamus Igitur som spelas för alla nollor första studiedagen. Men detta hände tre månader efter tentorna och då hade jag hunnit bli en annan människa. Dessa tre månader tillbringade jag nämligen i USA, där jag fick se en helt annan värld. Men det är en annan historia.

Studierna var hårda, men allvar blandades med festligheter som ofta avslutades tidigt nästa morgon. Fick uppleva tentaskräckens aula under festligare förhållanden . Innan jag började läsa, visste jag inte att en del av arkitektlinjens popularitet kom från dess rykte att ha mest festprissar i kåren. Det var en gammal tradition att gå till mattetenta direkt från balen, och det funkade för mig; hade aldrig fått så många maxpoängare tidigare.

Engagerade mig ganska direkt i oppositionell verksamhet, det var en familjetradition i åtminstone tre generationer. Att kämpa mot kommunistdiktaturen kändes som en självklarhet för mig. Jag visste att det inte var ofarligt men jag var ung och inte rädd och det var spännande.
Det som skulle visa sig vara farligast, var att skriva på ett registreringsbrev för oberoende studentorganisation NZS med nära band till Solidaritet. Så dagen innan krigstillståndet infördes i Polen, fick jag en varning, bäst att inte komma tillbaka från Sverige, då jag riskerade att bli internerad.

Nu är det på plats med en förklaring hur jag hamnade i Sverige.

Bland alla rafflande och intressanta ämnen vi studerade, hade vi ett riktigt, riktigt tråkigt: Landsbygdens speciella behov i bebyggelsen. Ämnet jag fick att skriva om kändes så ledsamt att jag berättade för professorn att jag hade ett specialintresse och ville välja ämnet själv. Problemet var att jag hade inte tänkt ut något ämne, när frågan kom:

- Vad vill du skriva om?

Jag kikade in bland tankarna och fann, att det var helt tomt där. Gillade egentligen landsbygden utan bebyggelse helst, typ bergen och fjällen. Men chansen att slippa tråkarbetet ville jag för allt i världen inte missa. En bild från någons album kom framför mina ögon. Semesterbilden visade röda svenska stugor.

- Jag undrar varför husen på svenska landsbygden är röda? sa jag till professorn.
- Jag skulle vilja undersöka det närmare.

På så sätt har jag bestämt mitt öde. Nu snart trettio år senare sitter jag och målar de röda husen fortfarande.

Så 1981 packade jag en liten ryggsäck med kläder för två veckor och tog färjan till Sverige. Första veckan i december skulle jag tillbaka, men till min förvåning fanns det inga platser kvar på färjan från Nynäshamn, som på den tiden gick bara en gång i veckan.

Istället gick jag på luciadans i Pajala, där jag befann mig för tillfället.
Festandet i norrländsk småstad upplevde jag som exotisk, inte så många pratade engelska, dansstilen något aggressiv. Speciellt senare på kvällen, då alla började svamla om att kriga i Polen. Först nästa morgon, 13 december, fick jag höra att krigstillstånd införts i Polen, lite senare, att mitt liv skulle komma att ta en ny väg. Alla färjor till Polen ställdes in.

Beslutet att stanna i Sverige var inte svårt att fatta. Trots att jag för övrigt är en naiv optimist, trodde jag inte, att kommunisterna skulle lämna ifrån sig makten under min livstid. Jag tänkte på morfars tid i fängelse, när han kom hem från andra världskriget och hemlandsarmén. Kommunisterna klassade alla i denna motståndsrörelse som systemets fiender, så morfar fick sitta i samma cell som tyskarna hade burat in honom i, fem år tidigare. Mindes mors berättelse om förhör med strålkastare vända mot ögonen.
Två veckor senare, på min födelsedag, vaknade jag som ensam politisk flykting i ett kallt och mörkt Haparanda.

Trots allt var det ingen tråkig tillvaro i Haparanda. Jag blev bjuden på trevliga middagar, en skriftlig kölista upprättades. Elva julkorgar levererades till mitt hotellrum. Förfrågningar om att föreläsa i skolor om det politiska läget strömmade in. Är det någon i Sorsele som kommer ihåg? Delegationer från olika samhällsinstitutioner kom. De som gjorde starkast intryck på mig var två fångar, dömda för dråp. De kom med pengar insamlade i fängelset till de internerade i Polen. Även polisen var ofta på besök för att värma sig. Deras bil hade illa fungerande värme, eller så fanns det inga bovar att jaga vid minus fyrtio. Gästfriheten hade inga gränser. Högsta betyg för norrlänningarna.

Började läsa svenska, hade faktiskt en liten parlör med mig. Upptäckte att orden liknade antingen engelska eller tyska. Efter en vecka kunde jag kommunicera på mitt nya språk, efter två fick jag mitt första jobb, att tolka för andra, polska sjömän och ett helt lag med avhoppade brottare, som också blivit strandade i Haparanda.
Där jag inte kunde, gissade jag. Ingen kunde kolla om det jag sa stämde. Jag var bästa och enda tolken inom trettio mils radie.
Livet var kul men kallt. Just det året fick Haparanda den kallaste vintern på hundra år. Vatten exploderade i trädstammarna, det lätt som pistolskott. Luften var så torr, att jag var rädd att trycka på knappen till hissen på Stadshotellet där jag bodde. En kraftig elektrisk urladdning var garanterad. Gick jag ner i trappan, som var klädd med matta, fick jag ännu kraftigare elstöt vid ytterdörrhandtaget. Allt detta kompenserades av norrsken som också var ovanligt starkt det året.

Efter bara några veckor fick jag uppehållstillstånd och sprudlande av optimism började jag min resa mot sydligare nejder och flyktinglägret i Flen Det var mars, och jag trodde att den mörka vintern var avklarad. När jag ser det från vidare perspektiv vet jag att den dagen började min egna vinter, den varade i dryga två är. Norrland var kallt men varmhjärtat.

Jag föddes i Warszawa, en stad som på den tiden var grå och trist, men ingen berättade om det för mig, så jag hade roligt under alla de nitton år jag bodde där.

Ibland hör jag när folk på mina utställningar säger att jag föddes i betonggetto och såg havet för första gången när jag kom till Sverige. Det skulle göra min historia mer spännande, men det är inte sant.

Under hela min skoltid har jag bevistat första skoldagen en enda gång och det var när jag började första klass. Och skolavslutning en enda gång, det året då jag tog studenten.

Mina föräldrar var båda universitetslärare, så det som skilde min familj från andra, var det att vi hade oändligt långa semestrar. Ett akademiskt år på högskolan var nämligen två månader kortare än skolåret i vanliga skolan, vilket garanterade mig två månader längre semester, än övriga barn hade.

Tack vare detta har jag kunnat segla länge, paddla kanot några veckor och åka skidor några veckor. Varje år. Detta låter trevligt eller hur? Men så klart jag fick sota för det i skolan, när jag till sist var tillbaka i klassen så var min plats i skolbänken oftast upptagen, alla väl inkörda i skolarbetet och rektorn sur.

Polen var för mig ett helt annat land än den bild man visar upp i svensk teve. Det var ett land fyllt med oändliga vildmarker och djupa urskogar. Det var tusen sjöars land, sjöarna var förbundna med kanaler där det fanns gamla slussar med vattnet som luktade friskt och gott, när det slog mot vår segelbåt som kändes så pytteliten i den djupa avgrunden i slussens inre.

Varje år började äventyret med att vi seglade den långa vägen ner till sjödistriktet. Vi hade en motorbåt och fyra segelbåtar i karavanen. Det hände alltid något elände på vägen. Antigen så tappade motorbåten propellern i dyn, så vi fick vänta tre dagar på dykare, eller något annat i den stilen. Då fick jag tid att teckna och måla. I skolan när jag till sist parkerades där, har jag tecknat, så fort jag tyckte lektionerna blev för tråkiga.

Och nu målar jag fortfarande. När vädret blir trist målar jag soliga tavlor. Det håller mig på gott humör. När solen skiner hinner jag inte måla, så det är ont om tavlor med moln på.


Precis antagen till Arkitektlinjen på Chalmers.


Avresedagen. Nu tycker jag, att det ser ut som om jag kände på mig, att något kommer att hända.
Eller ser ja bara vemodig, tänkande ut. Vem vet, inte jag.


September och påsk var bäst tid att vandra i fjällen.
Under påsken var fälten helt lilafärgade av alla tusentals krokusar.


Min första resa till väst gick i östlig riktning, till Turkiet.
Där har turismen varit i sin linda, såg mest hippie typer.
Själv var jag fjorton år och hade med mig en gaspistol, som såg ut som riktig Walter.
Fick lämna den mot kvitto innan flighten.
Efter landningen stod kaptenen i trappan, med pistolen i handen och frågade alla gubbar om den var deras,
Tur att jag hade kvitto. Han såg misstrogen ut, min uppsyn stämde inte i hans ögon med vapeninnehavare.


Bindningar löste aldrig ut. Man fick torka pjäxorna varje kväll, de var i skinn. Men farten var inget fel på.
Min mor framhärdade att skinn var bättre än plast, så jag fick använda mina första egna intjänade pengar för att köpa skidutrustning.
Vart tog det modet vägen nu, när jag har så mycket bättre skidor?


Standarten på segelbåtar var annorlunda då.
Men jag älskade mina två obligatoriska månader på vattnet, varje år.
Far startade Yacht Klubben Luna.
Jag hade alltid varit villig och var först i vattnet eller upp i masten.
Konstigt, det har gått över nu. Motivation liksom borta.


Floder och slussar. Fortfarande mina favoriter.
Lukten av vattnet i rörelse.


Djuren tyckte alltid om mig. Hjorten är helt vild.
Om min far tog ett kort till, istället för att rusa till undsättning, skulle det blivit ännu roligare.
Mitt hår måste sett ut som hö, ni kan gissa vad som hände.


Vad säger blicken? Vemod? Sorg? Nej, det är första gången i mitt liv jag känner mig gammal.
För gammal. Jag har precis fyllt fem. Min önskan var att lära mig konståkning. Det tyckte jag var det vackraste jag sett.
Mor och jag åkte till ishallen för att skriva in mig. Ratad, man tog emot barn upp till fyra år.
Konstigt? Inte i en kommunistdiktatur. Bara ämnen för framtida olympiska medaljlister fick träna.
Efter fyra års ålder har man hunnit bli för stel i lederna för riktig framgång.


Att det kändes som en bragd att klättra upp där då, det förstår jag,
Men att det kändes likadant nu, när vi klättrade där förra vintern.
Hissnande upplevelse varje gång.


Aulan den förskräckliga på min gamla skola i Warszawa. Nu kändes den trevlig.


Och en aktuell bild. Och tack om du orkade läsa ändå hit. Ciao!

Postadress: Bäckamaden 38, 44370 Gråbo Telefon: 0302-40114 Mobil: 0705-420114 E-post: info@ramhage.com